Hej!

Igår var det exakt 8 år sen min pappa dog. Och det var första gången på alla år som jag var glad på dagen då du dog. Jag skrattade igår, jag mådde bra och jag log. Jag sörjde inte ensam som alla andra år. Och det kändes bra och okej att vara glad. Jag tror att det är vad du hade velat. Äntligen har jag gått vidare och släppt dig.

Jag älskar dig och kommer aldrig glömma dig men det var dags för mig att gå vidare.

 

Och igår färgade jag håret :) Rött är nu min hårfärg och jag toppade mig. Såklart hjälpte min moster mig :) Hon klipper mig alltid och färgar oftast mitt hår och hon är väldigt bra på det! :)

 

Nej nu ska jag fortsätta kolla på tv och sen ska jag på min första teckenspråks lektion :) 

 

Pusshej! <3

Hej!

Det var ett tag sen men har varit sjuk så har inte känt för att blogga. Detta gåt åt helvete jag skulle blogga varje dag! 

Aja, inte så många som läser ändå. 

 

Men nu till ämnet, jag tänkte skriva om lite om några "känsliga" saker.

Vet inte om ni som läser vet detta men jag växte upp i vivalla tills jag var ungefär 10-11 år, och jag hade väldigt många kompisar där och jag trivdes. Men en kille av killarna som jag umgicks med väldigt ofta, typ mobbade mig... Han kallade mig kanintand, för jag hade överbett. Han följde efter mig när jag sprang och gömde mig på mormors veranda. Han och några till stog utanför staketet och skrek kanintand till mig. Jag minns inte om dom kallade migf nått mer den dagen för det ända som jag minns och det som fortfarande skadar idag var ordet kanintand.. 

När jag då började på Oxhagenskolan var jag rädd för att bli mobbad och jag uppfattade det som att jag blev det, dock blev det ett annat namn..prickekorv.. Vet att det var en speciell kille som sa det högt till mig iaf, och några av killarna verkade inte tycka om mig heller.. så det kändes inte så mycket bättre. 

 

I sexan började jag på IESÖ och första året var jätte bra! Men det varade bara det året, sen återkom känslan av att inte passa in och att känna sig utstött. Några killar i klassen började "trakassera" mig på bilddagboken. En av dom  stog framför mig och sa att jag var ful. Jag skrattade åt det men inombords kändes det som om någon högg mig med en kniv. Att jag skulle behöva stå ut med allt sånt plus att jag kände mig tvingad att bli vuxen när pappa gick bort, och när han dog var jag 9! Jag blev vuxen elr iaf mognare när jag var så liten.

 

Min farmor dog 2003

Min pappa dog 2004

Min morfar dog 2010

Min "bror" dog 2011

 

Jag har ofta fått höra att jag klarar det och att jag är stark, men hur kan folk säga så när dom inte var i min sits? 

När man får höra samma sak i flera år så blir man trött på det. Men jag lyssnar ändå, vissa dagar behöver man få höra det. Ibland kan man behöva få höra att man är älskad och att man förtjänar respekt. 

 

Jag försöker inte vara en Attention-Whore. Utan jag kände att jag behövde skriva av mig lite. 

Tack för att ni läste! :) 

Bloggen är en bra dagbok :)

 

Pusshej! <3